linadidriksson

 

JA HURRNI JAG KANSKE ÄR TJATIG, eller åtminstånde så är min kropp tjatig. Det är nämligen så att jag har blivit sjuk igen. Inte en "vanlig" förskylning denna gång så jag kan jobba tack och lov. Men jag äter min femte kur penecelin detta år. Ja vad ska man säga, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men det var inte just det faktum att jag är sjuk som jag ville skriva om. Jag vill skriva av mig lite kring den känslan jag har haft sedan jag var hos läkaren. Jag känner mig innlåst. Det känns som att någon håller fast i mig och att jag inte kan ta mig där ifrån. Det kliar i hela kroppen och jag är så fruktansvärt frustrerad över det faktum att jag inte får anstränga min kropp nu under penecelin kuren. Vilket betyder att jag inte får träna. Det närmsta jag kommer träning nu är promenader utan att bli anfådd. Ärligt talat så suger de! 

Ja jag vet att det finns många andra som har det mycket värre och att jag borde tänka på dem. Jag vet också att det har varit långa perioder i mitt liv så jag inte har tränat över huvud taget så det borde inte vara så svårt att vila i minst en månad. Men jo det är svårt, riktigt svårt och tråkigt. Jag som precis hade kommit in i mina tränings rutiner och jag började känna och se resultat med mina muskler. 

Nu är det iallafall som det är. Jag har bestämt mig för att inte deppa ihop och jag tror att detta kan vara ett ypperligt tilfälle att träna mitt tålamod och fokusera på det possitiva. Jag måste acceptera att jag inte kan köra fullt ut just nu. Ta det bara lugnt och vänta. 

Åh va skönt det var att skriva av mig!